␂
Y
u
ppi
e
f
ri
tt S
ö
d
er
. Ä
r
i
n
t
e
d
e
t öv
ers
p
e
lat
?
D
en
kamp
en
ä
r v
äl k
ör
d f
ö
r lä
n
ge s
e
n.
Det är den vanligaste reaktionen man får när man har tröjan på.
Folk vi växte upp med däremot, reagerar oftast lite annorlunda. För oss är det nostalgi, ett barndomsminne, som att höra en låt man inte hört på länge och förknippar med en annan tid. Nästan alla minns en särskild nedklottrad vägg på hemvägen, det var del av landskapet då.
Vi var själva barn när slagordet spred sig och de som använde det då skulle säkert säga att kampen redan var förlorad när vi nådde tonåren på 90-talet. Vi gjorde det ändå till vårt på något sätt, även om vi kanske mest krigade mot inkräktande krögare och ängsliga nöjesjournalister. Mot småstadsbohemerna som vallfärdade ihop med töntar från andra delar av stan. En annan grej våra föregångare säkert hade invänt mot var att vår “kamp” var otroligt opolitisk. I stora drag gick den ut på att vara väck och häckla utvalda tills de lämnade olika lokaler. På sin höjd flummade vi kanske ihop någon lös framtidsvision under stjärnorna efter ett nattbad på Eriksdals.
Springer man på en gammal polare idag, sätter tröjan med det gamla slagordet oftast igång en sorts gemensam, snabbspolad sorgeprocess. Först ut är den här nostalgin. Den slår snart över i ett lågmält raseri, som egentligen alltid bubblar där precis under ytan. Helt påhittat hur det blivit här. Bor du kvar? Inte jag heller.
Ibland kanske någons morsa hann byta barndomshemmet mot två mindre lägenheter innan allt omvandlades, då kretsar samtalet istället om hur mörkrädd överlevaren blir av att träffa grannarna på gatan. Det går ju knappt att skilja folket som kommer ut ur portarna runt Nytorget från dom på Grev Ture- eller Rörstrandsgatan. Enda sättet att särskilja de nya Söderborna är ifall de “älskar att alla får se ut precis som dom vill” där de bor, sådan skit hycklas det i alla fall inte med på Östermalm eller i Vasastan.
Sakta rör man sig sedan mot det närmaste acceptans vi kommer komma, en uppgivenhet. Vi vet alla att gamla Söder var torsk för länge sen, det blir bara värre och värre, och det kommer aldrig igen. Med acceptansen kan man också börja sörja. I backspegeln ligger det såklart ett romantiskt skimmer över alltihop, men man skulle ju aldrig byta bort uppväxten här, hur smärtsamt det än är att se sin barndoms kvarter annekteras. Så enas man om att det vi har kvar är gator och torg, krogarna och idrottsföreningen. Vi ses på nån av dom. Och jävligt fet tröja!
Folk vi växte upp med däremot, reagerar oftast lite annorlunda. För oss är det nostalgi, ett barndomsminne, som att höra en låt man inte hört på länge och förknippar med en annan tid. Nästan alla minns en särskild nedklottrad vägg på hemvägen, det var del av landskapet då.
Vi var själva barn när slagordet spred sig och de som använde det då skulle säkert säga att kampen redan var förlorad när vi nådde tonåren på 90-talet. Vi gjorde det ändå till vårt på något sätt, även om vi kanske mest krigade mot inkräktande krögare och ängsliga nöjesjournalister. Mot småstadsbohemerna som vallfärdade ihop med töntar från andra delar av stan. En annan grej våra föregångare säkert hade invänt mot var att vår “kamp” var otroligt opolitisk. I stora drag gick den ut på att vara väck och häckla utvalda tills de lämnade olika lokaler. På sin höjd flummade vi kanske ihop någon lös framtidsvision under stjärnorna efter ett nattbad på Eriksdals.
Springer man på en gammal polare idag, sätter tröjan med det gamla slagordet oftast igång en sorts gemensam, snabbspolad sorgeprocess. Först ut är den här nostalgin. Den slår snart över i ett lågmält raseri, som egentligen alltid bubblar där precis under ytan. Helt påhittat hur det blivit här. Bor du kvar? Inte jag heller.
Ibland kanske någons morsa hann byta barndomshemmet mot två mindre lägenheter innan allt omvandlades, då kretsar samtalet istället om hur mörkrädd överlevaren blir av att träffa grannarna på gatan. Det går ju knappt att skilja folket som kommer ut ur portarna runt Nytorget från dom på Grev Ture- eller Rörstrandsgatan. Enda sättet att särskilja de nya Söderborna är ifall de “älskar att alla får se ut precis som dom vill” där de bor, sådan skit hycklas det i alla fall inte med på Östermalm eller i Vasastan.
Sakta rör man sig sedan mot det närmaste acceptans vi kommer komma, en uppgivenhet. Vi vet alla att gamla Söder var torsk för länge sen, det blir bara värre och värre, och det kommer aldrig igen. Med acceptansen kan man också börja sörja. I backspegeln ligger det såklart ett romantiskt skimmer över alltihop, men man skulle ju aldrig byta bort uppväxten här, hur smärtsamt det än är att se sin barndoms kvarter annekteras. Så enas man om att det vi har kvar är gator och torg, krogarna och idrottsföreningen. Vi ses på nån av dom. Och jävligt fet tröja!
“
d,
F
ör
att v
ar
a
e
tt öv
ers
pel
a
t
s
lag
or
d,
v
er
ka
r
Y
u
pp
ie
fr
i
tt Söd
e
r änd
å
r
ör
a
u
pp r
ä
tt my
c
k
e
t k
än
s
lo
r
p
å s
ta
n
.
De första klibborna från KatBan blev utsatta för hatbrott, närmast ursinnigt sönderskrapade. En lokal fotograf plockade sedan upp motivet och använde det i ett gigantiskt kollage för att hylla livsstilsghettot Hornstull, sponsrat av en renoverande privatvärd och invigt av ett klotterhatande kulturborgarråd. Det gick inte riktigt att avgöra om det var kulturell appropriering som utstuderat hån, eller bara en konstnär som gått helt vilse i sitt eget arsle, men den hädiska ironin uppskattades tydligen inte av alla och installationen sabbades med målarfärg.
Vi tycker mest att Yuppiefritt är en fin hyllning till Söder som det var. Som en symbol och ett sorts kulturminnesmärke för oss yngre, från en tid när det var ett slag på allvar och inget var förlorat. Innan rubbet såldes ut och det blev högsta prio att segregera hela samhället. Innan vanliga innerstadsbor stortorskade den riggade matchen mot en allt rikare medelklass med känslig näsa för trender.
Bygg för människor och inte för pengar, sa man, och ockuperade helt ledigt en utdömd söderkåk för att sätta käppar i hjulen. Den som kan sin historia vet att stöket faktiskt gjorde en del skillnad också, Söder blev aldrig något nytt Klara. Men som alla kan se blev det förstås ett svidande nederlag i långa loppet ändå. Det mytomspunna kvarteret Mullvaden revs och heter idag BRF Ockupationen. Vi skämtar inte ens.
Så visst, det tjänar inget till att börja knacka mäklare nu, och vår sort har kanske närmare till att driva och häckla än att barrikadera oss, sjunga kampsånger och uppfostra ungarna i flock. Men i det lilla, så vill man ju alltid göra sitt bästa och ge ett finger åt en yuppie här på Söder.
␄
Vi tycker mest att Yuppiefritt är en fin hyllning till Söder som det var. Som en symbol och ett sorts kulturminnesmärke för oss yngre, från en tid när det var ett slag på allvar och inget var förlorat. Innan rubbet såldes ut och det blev högsta prio att segregera hela samhället. Innan vanliga innerstadsbor stortorskade den riggade matchen mot en allt rikare medelklass med känslig näsa för trender.
Bygg för människor och inte för pengar, sa man, och ockuperade helt ledigt en utdömd söderkåk för att sätta käppar i hjulen. Den som kan sin historia vet att stöket faktiskt gjorde en del skillnad också, Söder blev aldrig något nytt Klara. Men som alla kan se blev det förstås ett svidande nederlag i långa loppet ändå. Det mytomspunna kvarteret Mullvaden revs och heter idag BRF Ockupationen. Vi skämtar inte ens.
Så visst, det tjänar inget till att börja knacka mäklare nu, och vår sort har kanske närmare till att driva och häckla än att barrikadera oss, sjunga kampsånger och uppfostra ungarna i flock. Men i det lilla, så vill man ju alltid göra sitt bästa och ge ett finger åt en yuppie här på Söder.
␄
ⓒ KatBan
Produktioner
Produktioner
2024
Alla rättigheter förbehållna